Vänskap
Dn:s journalist Malin Fransson gjorde 2001 en intervjuserie med mig.
Den var inspirerad av boken "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom
och kallades för "onsdagarna med Otto". Jag pratade med Malin som
lät mig ta del av texterna samt gav tummen upp för att publicera dem
har på bloggen. De kommer de att läggas ut här en i taget. Min tanke är
att kommentera/uppgradera texterna någon eller några dagar efter
publicerandet. Det kan ju tänkas att mina tankar har ändrats eller att jag
inte står för något av innehållet längre.
Djurgårdens Kristofer Ottosson är en spelare som går sina egna
vägar. En 25-åring som ofta och gärna funderar över livet och dess
mening.
I boken "Tisdagarna med Morrie" är det professorn Morrie Schwartz
som i samtal med sin före detta elev Mitch Albom delar med sig av
sina tankar.
I DN är det "Onsdagarna med Otto som gäller". Ni läsare får vara
Kristofer Ottossons samtalspartner när han pratar om sorg, glädje,
lycka, oro. Kort och gott de känslor som ryms i varje människas
liv.
"Under de senaste åren när jag och många av mina jämnåriga träffat
flickvänner har det blivit mindre tid över till att träffa kompisar.
Jag och Nadja har ju dessutom fått barn och då blir det ännu svårare
att få tiden att räcka till. Vi är de enda av paren vi umgås med
som än så länge har blivit föräldrar, men några till ska få under
våren.
Det är bara att erkänna att jag är jättedålig på att höra av mig.
Det har jag alltid varit. Det kanske skrämmer mina vänner, men jag
glömmer helt enkelt bort det. Nej, förresten, det är fel att säga
att jag glömmer bort för jag tänker på dem, men det blir inte av att
jag ringer. Med jämna mellanrum får jag dåligt samvete och tänker
att jag borde sätta mig ner och ringa igenom hela telefonlistan, men
då blir det så påtvunget och känns inte heller rätt. Jag är
dessutom inte speciellt förtjust i att prata i telefon.
Det är inga spelare i dagens Djurgården som jag umgås med privat,
inte så där två och två. Det blir mer i så fall att vi går ut
tillsammans i en stor grupp och hittar på något.
Jimmie Ölvestad och jag umgicks en hel del när vi spelade
tillsammans, och jag har fortfarande kontakt med ett par spelare jag
lärde känna när jag spelade i Huddinge. Det hade säkert varit
skillnad om jag flyttat till en stad för att spela hockey. Då blir
det mer självklart att man umgås mycket med lagkompisarna. Jag som
är född och uppvuxen i Stockholm har ett annat kontaktnät än de som
flyttat hit.
Med mina vänner pratar jag så lite hockey som möjligt. Jag svarar
på frågor om de undrar något, men jag är inte road av att prata om
hockey. Jag kan titta på en match, men att hålla på och prata om
NHL i flera timmar är inget jag vill.
Om jag och mina vänner ska hitta på något kul kan jag tänka mig en
femkamp på Gröna Lund eller kanske bowling och sedan avsluta med en
middag. Jag vill gärna göra något, inte bara träffas för att prata.
Då blir jag lätt rastlös.
Kristofer Ottosson
- berättat för Malin Fransson
(År 2001)
